Det här är banne mig den bästa lyrik jag någonsin har/ kommer att skriva.
Jag tycker att det är rent utsagt skandal att vårt lands duktiga diktare får hållas tillbaka så att "postmodernism" och andra nymodigheter kan ta över. Var är dikterna som handlar om de fina värdena, såsom nationalism och historia? Härmed sällar jag mig till de stora såsom Tegnér, Rydeberg och Ofvandahl. Jag tog emot facklan. Vem har modet att föra den vidare till nya lyrisk höjder?

En bister viking ser mot havet ut.
Han har inte varit utomlands förut.
Han håller hornen på sin hjälm,
ty nu är han ej en liten skälm.

Den stolta fadern har låtit stenen rista,
och moderns hjärta det nu brista.
Ty nu ska sonen till främmande land,
men aldrig han glömmer sitt Svealand.

Se! Nu seglar skeppet ut från strand!
Men för alltid det finns kvar ett band,
mellan vår viking och hans ätt.
Att segla till Gårdarike är ej så lätt.
Ty, på vägen finns mången ruskig barbar,
men besättningen kämpar- alla åt envar!

Vår viking är framme i Novgorod.
Där blir han både prövad och rådd,
att den kristne guden föra hem,
och kristna alla dem,
Som fortfarande har en hednatro
Och att bygga åt dem en bro.

Att skapa ett Svea Rikes land
Stort och mäktigt för framtiden an.


Molly the Musa