Recension av Konsten att bli människa: individ och myt i medeltidens riddarvärld av Eva Kärfve

Känner du att du skulle vilja veta mer om riddaren Parzifal, Gralmystiken och Kung Arturs riddare? Då kan jag rekommendera Konsten att bli människa; Individ och myt i medeltidens riddarvärld av Eva Kärfve. Boken tar sitt avstamp i den version av Parzifal som i sin tur skrevs av riddaren Wolfram von Eschenbach i början av 1200-talet. Eschenbach själv hade en fransk förlaga Perceval av Chrétien de Troyes att förhålla sig till och hur han fick kännedom om denna är det ingen som vet. Vad som dock är klart är att han förutom den franska förlagan även använder sig av andra okända förlagor och myter och även sin egen fantasi!

Kärfves bok har en väldigt tydlig disposition som redogörs i inledningen. Varje kapitel inleds dessutom med en återberättelse av Parzifal som anknyter till de olika kapitlens innehåll. Bokens första kapitel innehåller både en bakgrund till hur själva Parzifal-gestalten utvecklas från att ha hållits gömd i skogen till sitt uppbrott, och en diskussion var själva berättelsen om Parzifal kommer ifrån. Förutom spår från den franska hovlitteraturen finns det här även en diskussion om att Parzifal kan ha en keltisk förlaga. De Troyes version Perceval diskuteras även den mer ingående.

Vidare innehåller Kärfves bok en diskussion om hur riddarlivet kunde te sig och hur den verklighet såg ut för de människor som levde under denna tid. Något som författaren betonar är bland annat hur olika arvsordningsregler i Tyskland, Frankrike och England kunde påverka människor och hur släktskap och blodsband räknades. Detta vävs sedan ihop och analyseras mot Parzifal-berättelsen. Vidare behandlas även riddarkulturen och det höviska idealet.

I Parzifal figurerar många människor och att se hur alla är kopplade till varandra är inte lätt att reda ut. Därför har Kärfves bok en ”släkttavla” där de olika ätternas förhållande till varandra synliggörs. Detta är till mycket stor hjälp för läsaren och själv har jag många gånger återkommit till denna. Vidare förklaras i denna bok på ett mycket tydligt sätt hur släkterna i Parzifal hör ihop och hur de interagerar med varandra. En väldigt känd person som figurerar i Parzifal är riddaren Arthur. Kärfve visar i sin bok om hur mytologiseringen av denna gestalt tagit form och hur Arthur-myten sedan lever vidare i Eschenbachs verk.

Något som fascinerat människor genom tiderna är myten om Gral. I de Troyes version är det en skål med lock, hos von Eschenbach en sten. I den tyska versionen är Gral livgivande, vilken den inte är i den franska versionen, och dessa skillnader tyder på enligt författaren att de bägge diktarna tagit del av olika versioner av Gral. Kärfve beskriver i sin bok hur Gralfenomenet i Parzifal framträder men konstaterar att ”… dess hemvist finns i utmarkerna av den mänskliga förmågan”.

Den anmärkning man kan ha mot Kärfves bok är att hon i kapitlet Incest och gåtor presenterar en slags strukturalistisk analys i sin tur byggd på den franske sociologen Claude Lévi-Strauss analys av Chrétien de Troyes Perceval. Att ställa den tyska och den franska version mot varandra som Kärfve gjort är rimligt, men att infoga någon annans analys på den franska versionen då boken handlar om von Eschenbachs verk synes kanske lite onödigt.

Ska man ha läst Parzifal innan man läser Kärfves bok? Det är ingen lätt fråga. Det finns både för- och nackdelar med det. Efter att läst Konsten att bli människa… finns det stor risk för att läsaren är styrd och påverkad i läsandet av Parzifal. Den egna upplevelsen kan på grund av detta komma till korta. Å andra sidan kan Parzifal förefalla något krävande och Kärfves bok är som sagt en mycket läsvärd introduktion som rekommenderas det varmaste. 1999 kom den svenska översättningen av von Eschenbachs Parzifal ut på Brutus Östlings bokförlag.



MOLLY

(Ni ser, under de smutsigaste stenarna ligger de mest pretentiösa kulturskribent-wanna been)